One of my kind

Ska försöka skriva några rader nu då :)

Dagen började med ett trevligt besök av far och bror som kom hit med mat så att jag inte skulle svälta ihjäl :) Sedan begav jag mig på cykel till skolan för muntligt seminarie. hoppas att det gick bra, hade varit snopet att behöva göra om det, haha. Vännerna tycker kursen är tråkigare än det mesta och jag kan väl inte mer än hålla med dem. Det hade räckt med att få höra en gång att det är viktigt att se till hela människan och inte bara till sjukdomen och att hälsa är högst individuell. En, max två gånger. Men nu har vi sagt samma sak i en vecka och ska traggla det i fyra till. Give me a break.

Flyttade i helgen. Ägnade hela lördagen åt att flytta grejer och gå på IKEA. Än är det inte klart på långa vägar, men jag trivs helt okej i mitt lilla skyffe. Om det inte hade varit för denna förbannade separationsångest. Undrar om det här var rätt val, om jag är mogen att göra detta ännu. Har jag gjort rätt val? Jag vet inte. Kanske. Med största sannolikhet. Men någon kunde väl berättat att det skulle bli så här. Då hade jag kanske väntat. Men å andra sidan trivs jag bra här i min lägenhet ensam. Det är skönt att gå och pula, och det är mysigt att fundera på vad jag ska ha för gardiner, mattor, lampor osv. Då är det lite skoj det här med att ha blivit stor och skaffat eget hem. Men när det blir mörkt och tyst, då kryper sig ångesten på, då är det inte lika kul att vara ensam. När man börjar sakna sällskapet av föräldrar och syskon. Men det ska gå. Och annars är det bara att flytta hem igen. Men hu vad jag uppskattade besöket igår, det behövdes verkligen precis just när jag fick det.

Har lite andra hjärnspöken som inte låter mig vara i fred också. Jag vill inte vara ensam. Jag vill vara någons och jag vill ha någon. Jag vill älska villkorslöst - men inte till vilket pris som helst. JAg visst vad det var jag gav mig in på, och jag trodde inte att det skulle känns såhär, men nu gör det det och jag vet inte vad fasen jag ska ta mig till med känslan i magen. Jag vet inte riktigt hur jag ska hantera detta. Vi får väl se hur det går.
Det har däremot blivit tydligt hur fantastiskt viktiga ni är kära vänner. Jag är väldigt glad att jag har er, allihopa. För jag hade haft det olidligt tråkigt här i Kälma om ni inte funnits här och förgyllt mina dagar. Jag är väldigt glad att jag träffat er. Mahämaha, det känns som om jag är inne i värsta PMSveckan, känner mig riktigt blödigt!

Sen är det fler hjärnspöken som jag stoppar in i ett hål och tar itu med en annan dag.
Nu blir det nog lite gardiner som ska sys, sedan disk, tvätt och sen är det kväll.

I fröseke har det brunnit två gånger på 17 år. Har vi med en pyroman att göra?