Ont i nacken
Har ont i nacken något helt galet! Om någon är sugen på att massera är det bara att pallra sig hit och knåda! Är i stort behov av det! :)
Idag har var varit första dagen på länge i skolan. Först en mindre rolig föreläsning, sedan en MYCKET bra förläsning om en ung tjej som fick en stroke som 19åring. Efter det blev den sen grupparbete och allmänt flum som det alltid blir när vi hänger - vi i gänget :) The pluggcrew :P
Appropå den här föreläsning med den här tjejen som var så ung. Det får en att tänka till lite på allt som är bra (och mindre bra) i ens liv och vilka möjligheter man har att förändra sin livsituation om man inte är nöjd med vad man har. Det istället för att bara sitta och gnälla över att man inte har det bra. Som sagt, som nittonåring fick den här tjejen en stroke efter att ha sträckt pulsåldern vid ett fall. Nitton år gammal. Det var jag för två år sen. Det är min syster nu. Doktorerna sa till henne att hon varken skulle kunna rida eller gå igen. Idag, tio år efter olyckan, stod hon framför oss och berättade om hennes olycka och vägen till idag. Färmst pratade hon om sjukhusvistelsen och hur hon upplevt bemötandet från sjukhuspersonalen. Och tyvärr kom hon med skrämmande uppgifter. Sjukhuspersonal som inte bryr sig, som inte berättar för familjen vad de ska göra, rehabpersonal som berättar hon henne att hon är för frisk för rehabilitering. Och det är pinsamt. Man skäms, både för sjukvården och för sin egen kår. Så, nu är det väl upp till oss. Att behandla våra framtida patienter på ett bättre sätt, så att framtida sjuksköterskestudenter slipper höra sådana här historier. Men föreläsningen gav mig även en tanke om hur bra man har det, att jag kan kliva upp på morgonen och klara mig helt själv. Att hela min kropp fungerar som den ska, att jag är "normal". Hur tacksam man kan vara att hela familjen mår bra, men även hur skört livet är och hur snabbt allt kan ändras. Det kommer nog bli lite lättare att ta tag i diskberget nu..
Det finns mycket mer jag vill skriva av mig, det är mycket som jag skulle vilja få ur mitt hjärta, men jag vet inte. Jag tänker och ältar och pratar med de jag litar på. För mer än så vill jag inte ta här. Det är helt enkelt för känsligt just nu. Helst vill jag skrika och hoppa jämfota tills ångesten lagt sig. Men det blir till att tag i disken istället.
