Det blev höst och det kom en ny termin
Lite mer än en vecka har gått sedan jag började min nästa sista termin på Linnéuniversitetes sjuksköterskeutbildning. Nu är det bara ett år kvar. Två terminer. Herregud. Var tog tiden vägen?
Det kändes som om det var igår jag var en vilsen liten student som inte visste någonting om det stora livet utanför skolan. I och för sig känner jag fortfarande så, det som skrämmer lite är att det nu är mindre än ett år kvar innan andra människors liv ligger i mina händer och jag ska kunna en massa saker. Inte glömma, komma ihåg, svara på frågor, svara rätt. Det är som en hel berg-och-dal-bana i huvudet. Kan jag något? Vad i så fall? Jovisst, brukar jag intala mig själv, något har jag ju lärt mig. Annars hade jag ju inte nått termin fem. Men ibland är det ord som inte är så lätta att ta in. För ibland känns det inte som om något gått in. Och ibland känns allt så självklart. Som när man får sätta en PVK på Triatlonvinnaren. Eller som när de ropar på en när människor blir dåliga på kräftskivor. Och när sjuksköterskan på sjukvårdsrådgivingen säger att "Du klarar det här Hanna, det är jag övertygad om". Visst, då kanske jag kan tro att jag har lärt mig något.
Men hur fasen kommer det att gå sen? När jag står där själv, och ska kunna en himla massa saker.
Svåger och svägerska sa, precis som alla andra gjort; "Det är ingen som förväntar sig att du ska kunna något när du kommer ut". Det kan vara bland det bästa jag hört. Att man vet att alla är gröna i början. Man behöver påminnas om det då och då. Jag behöver påminnas om det.
Men nu ska jag ta och lägga mig, redo att möta morgondagens alla äventyr.
Ta hand om er.
Det kändes som om det var igår jag var en vilsen liten student som inte visste någonting om det stora livet utanför skolan. I och för sig känner jag fortfarande så, det som skrämmer lite är att det nu är mindre än ett år kvar innan andra människors liv ligger i mina händer och jag ska kunna en massa saker. Inte glömma, komma ihåg, svara på frågor, svara rätt. Det är som en hel berg-och-dal-bana i huvudet. Kan jag något? Vad i så fall? Jovisst, brukar jag intala mig själv, något har jag ju lärt mig. Annars hade jag ju inte nått termin fem. Men ibland är det ord som inte är så lätta att ta in. För ibland känns det inte som om något gått in. Och ibland känns allt så självklart. Som när man får sätta en PVK på Triatlonvinnaren. Eller som när de ropar på en när människor blir dåliga på kräftskivor. Och när sjuksköterskan på sjukvårdsrådgivingen säger att "Du klarar det här Hanna, det är jag övertygad om". Visst, då kanske jag kan tro att jag har lärt mig något.
Men hur fasen kommer det att gå sen? När jag står där själv, och ska kunna en himla massa saker.
Svåger och svägerska sa, precis som alla andra gjort; "Det är ingen som förväntar sig att du ska kunna något när du kommer ut". Det kan vara bland det bästa jag hört. Att man vet att alla är gröna i början. Man behöver påminnas om det då och då. Jag behöver påminnas om det.
Men nu ska jag ta och lägga mig, redo att möta morgondagens alla äventyr.
Ta hand om er.
Kommentarer
Trackback
