One of my kind

Sitter och funderar på det här med vänskap.
Jag är så lyckligt lottad, med så många underbara vänner kring mig.
Vissa lite närmare än andra, men alla i hjärtat.
När jag sitter och tänker på alla mina fina vänner, slår tanken mig hur ofta vänskap tas för givet?
Är det alltid så?
Att om man en gång blivit vänner är man det föralltid?
Att man sedan inte behöver vårda den?

Jag tror inte att det är så.
Jag vågar nästan påstå att det inte är så överhuvudet.
Jag har någongång hört att man kan jämföra vänskapen med växter.
Att vänskapen, liksom växter, måste vattnas, annars dör de.
Kanske tappar man många fina vänner under åren, vänner som man sen saknar.
Ibland kanske man gör ett halvhjärtat försök till att återuppta kontakten.
Ibland går man in för det helhjärtat, redo att satsa allt.
Men jag vet inte, hur ofta gör man det helhjärtat?
Hur ofta vågar och vill man satsa allt?

Hur vårdar man sin vänskap?
Räcker det med ett sms i månaden?
Ja, kanske.
Vissa vänskaper behöver mer, andra mindre, uppmärksamhet olika ofta.
Det viktiga tror jag är att vårda varje vänskap utifrån just den vänskapens sammansättning.

När jag tänker vidare.
Jag tänker vidare på att vänskapen måste vattnas, annars dör den.
Var ligger ansvaret?
Hos den ena, hos den andre?
Hos mig, hos Dig?
Nej, det ligger inte bara hos den enda att hålla vänskapen vid liv.
Det är ett ömsesidigt ansvar att hålla vänskapen levande.