One of my kind

Satt och tittade på debatt nyss för att min nya bloggfavorit, Malin Wollin, skulle vara med.

I kvällen program diskuterades skilsmässor "vara eller icke vara". Kände inte att jag kunde relatera till mycket som sas, tyvärr. En del tyckte att man inte skulle skiljas alls, om det inte handlade om våldsamma relationer, utan istället försöka söka hjälp till föbannelse,medan andra tyckte att man absolut skulle skiljas, speciellt för att männen ska ta mer ansvar när det gäller barnuppfostran och hushållsarbete.

Jag blev faktiskt irriterad och rent av lite förbannad på dessa människor. Jag är själv skilsmässobarn (har absolut inga problem att kalla mig det) och lider inte av det idag. Det är klart att man var lite ledsen precis när det blev ett faktum, men jag har knappast lidit av det de senaste 11 åren.

Jag tror att det mycket beror på hur föräldrarna lägger fram att de ska skiljas. Om det görs med tårar och förtvivlan är det klart att barnen blir ledsna och förvirrade - barn vet ju inte hur det ska bli eller varför det blir som det blir! Om bara föräldrarna lungt och sakligt berättar för sina barn varför de inte kommer bo ihop länge är jag säker på att det inte kommer bli ett problem för barnen i framtiden. Barnen blir med största sannolikhet ledsna - men barn får bli ledsna när deras föräldrar väljer att gå skilda vägar, precis som de får bli ledsna när katten dör eller de ramlar.

Beroende på ålder och hur mycket barnen vill veta kan man kanske utelämna detaljerade beskrivningar om varför - men det ska vara för barnens skull! Föräldrarna ska vara ärliga mot sina barn och deras frågor och funderingar. Annars är det klart att det blir svårt. Om barnen bara få veta att "vi ska skiljas för att mamma/pappa är dum" - klart som fan att barnen blir förvirrade och kanske tar parti för den föräldern som blivit "felbehandlad". Och jag tror definitivt  att barn mår bättre av att derasf öräldrar lever isär än att de bråkar och skriker på varandra varje dag - bara för att de ska bo ihop..

Någon sa att man skulle försöka söka professionell hjälp istället för "att ta den lätta vägen ut". Jag är övertygad att alla par som har barn och känner att det inte håller mellan dem, kämpar tills det inte finns mer att kämpa för! Jag är övertygad om att det inte finns några föräldrar som bara skiljer sig vind för våg och skiter fullständigt i sina barn. Som skilsmässobarn vet jag hur det är. Det var tråkigt, det sticker jag inte under stol med, men mina föräldrar skötte sin skilsmässa på ett mycket bra sätt som gjorde att jag och mina syskon aldrig sattes i andra rummet. Vi var alltid först. Jag har full förståelse för att det var svårt i början, det var inte bara svårt för oss barn utan även för våra föräldrar. Men de var ärliga!

Jag lever hellre med separerade föräldrar än med föräldrar som håller ihop för oss barns skull än för att de vill.
Det hade varit jobbigt.

Jag gillar Malin Wollin och hennes blogg. Även om jag inte tycker att fotboll är speciellt kul. Men det gör inte Malin heller.

http://blogg.aftonbladet.se/7148/

Om Malin är fotbollsfrun, vad kan man kalla mig då? Skeppsfrun?

Nu måste jag sätta igång med argumentationen.

OverandOut