One of my kind

Nu har det dragit igång. Mello. Det bästa med hela året som P uttrycker sig. I lördags var det dags för första deltävlingen. P och jag drog ut till goda vänner i Lindsdal. Rolig historia det. Eftersom vi inte lyckades speciellt bra med någonting efter att P kom hem från jobbet, så hann vi inte äta någonting, utan fick springa till bussen med tomma magar. Tack och lov var bussen ett par minuter sen, så vi sprang in på macken och köpte korv. Väl på bussen satt vi glada och nöjda och höll nästan på att missa att vi kommit till Lindsdal. Klev av bussen en eller två stationer för tidigt och gick vilse i Lindsdals bostadsområde. Ut på stora vägen och leta upp vart vi skulle med hjälp av gpsen i mobilen. 20 minuter kvar till starten och nästan 4 km att gå. Som sagt, ut på stora vägen och gå gå gå. Inte speciellt uppskattat av bilisterna, men vi traskade på. 20.20 ringer vännerna efter oss och frågar var vi tagit vägen; var vi på väg till månen? Då har vi gått i nästan 40 minuter. Så, ni kan ju tänka er hur härligt det var med en 40 - 50 minuter lång promenad i 14-16 minusgrader. JÄTTEMYSIGT!

Väl framme i värmen hade våra kära vänner spelat in deltävlingen, så vi slapp att missa allt. Superbra! Så vi kunde alla se det tillsammans, och var roligt vi hade! Allt ska kommenteras, kläder, sången, musiken, uppträdandet. Jag har ju aldrig tittat på mello på så sätt, jag har kanske möjligtvis sett en eller två deltävlingar och sedan finalen. Men I LOVE IT! Det är så jäkla roligt! P tycker ju att det är det bästa som hänt sedan hjulet. Mello, mello, mello. Men jag börjar förstå vad det är som lockar så. Det är nog gemenskapen. Och den är mysig.


Nu sitter vi i skolan och går igenom artikelmatriser. Det är ungefär lika roligt som det låter. Men det går, vi får ju i alla fall lite bra tips på vad vi ska tänka på ang. C-uppsatsen. Just nu finns inte så mycket i huvudet annars, det är bara C-uppsats! :P